LARS-FOLKE PILEDAHL ÄR ÄNNU EN I RADEN AV STATSANSTÄLLDA BROTTSLINGAR SOM ÅTALAS FÖR ATT HA OFREDAT KVINNOR
Är det första gången som polischef Lars-Folke Piledahl försöker att köpa sex?
– Knappast!
Hur många Göran Lindbergare finns det inom svensk polis?
– Tusentals!
Vad har polishunden Robert Aschberg, EUPOL polisen Henrik Malmquist, Aftonbladet, TV3 och deras twittrande snyft-polis Ericson att säga nu när åklagare Sebastian Flodström sitter häktad för pedofilbrott och polischef Lars-Folke Piledahl åtalas för sexualbrott?
Saxat ur FUP (förundersökningsprotokoll), mål B 89-15.
Undersökningsledare
Chefsåklagare Jan Pernvi
Chefsåklagare Jan Pernvi
Målsägande
Hagefjord, Maria Roosberg.
Olsson, Gabriella Roosberg.
Rasmussen, Joy.
Hagefjord, Maria Roosberg.
Olsson, Gabriella Roosberg.
Rasmussen, Joy.
Aktör Roll
Andersson, Magnus Håkan, Vittne.
Eriksson, Henny Inga-Lill, Vittne.
Glembro, Eva, Vittne.
Hansson, Sofie Eva Christina, Vittne.
Jeppsson, Hanna Ann-Charlott, Vittne.
Löfgren, Nils Eric Gunnar, Vittne.
Nilsson, Nils Gustav Jörgen, Vittne.
Olsson, Gabriella Ann-Charlott, Målsägande.
Piledahl, Lars Folke Ehrenfrid, Misstänkt.
Rikspolisstyrelsen, Anmälare.
Rosvall, Petra Linnea, Vittne.
Servin, Bengt Yngve Thomas, Vittne.
Andersson, Magnus Håkan, Vittne.
Eriksson, Henny Inga-Lill, Vittne.
Glembro, Eva, Vittne.
Hansson, Sofie Eva Christina, Vittne.
Jeppsson, Hanna Ann-Charlott, Vittne.
Löfgren, Nils Eric Gunnar, Vittne.
Nilsson, Nils Gustav Jörgen, Vittne.
Olsson, Gabriella Ann-Charlott, Målsägande.
Piledahl, Lars Folke Ehrenfrid, Misstänkt.
Rikspolisstyrelsen, Anmälare.
Rosvall, Petra Linnea, Vittne.
Servin, Bengt Yngve Thomas, Vittne.
Fritext grundanmälan
Anmälan upprättas av Krkom Magnus Nilsson på uppdrag av Pint Thomas Servin
Under kvällen avhölls en julfest i polishuset cafeteria. Under kvällen drack flertalet festdeltagare egen medhavd alkohol.
Anmälan upprättas av Krkom Magnus Nilsson på uppdrag av Pint Thomas Servin
Under kvällen avhölls en julfest i polishuset cafeteria. Under kvällen drack flertalet festdeltagare egen medhavd alkohol.
BROTTET
Under kvällen blev polisområdeschefen Lars-Folke Piledahl alltmer berusad. Vittnet Glembro såg och hörde hur Piledahl gjorde närmanden mot kvinnliga poliser som deltog på festen. Han försökte bl.a kyssa dom. Isamband med att Glembro dansar så kommer en civil polisanställd, Gabriella fram till Glembro. Gabriella är synbart illa berörd och uppger att Piledahl sagt till henne att han vill ”slicka hennes fitta för 1000, 2000 kr”.
En stund senare ser Glembro hur Gabriella står i cafeterians kök.Hon böjer sig framåt och skall knyta en avfallspåse. Glembro ser då att Piledahl står tätt bakom Gabriella. Han trycker sin kropp mot Gabriella och håller med båda sina händer över Gabriellas skrev. Händerna är dock utanpå Gabriellas kjol. Glembro går då fram till Piledahl och säger till honom att omedelbart upphöra. Gabriella är efter händelsen oerhört illa berörd tillföljd av det inträffade.
Berättelse (Förhör med Olsson, Gabriella; 2015-01-21 09:20 diarienr: 0150-K5721-14)
Med vid förhöret finns förordnat målsägandebiträde: Advokat Ingemar Roosberg.
Gabriella Olsson upplyses om att förhöret som hålls i dialogform under hand kommer att
spelas in på bandspelare och skrivas ut i efterhand.
Med vid förhöret finns förordnat målsägandebiträde: Advokat Ingemar Roosberg.
Gabriella Olsson upplyses om att förhöret som hålls i dialogform under hand kommer att
spelas in på bandspelare och skrivas ut i efterhand.
FL: kom Gunnel Lindqvist
GO: Gabriella Olsson
Adv: Ingemar Roosberg.
FL: Ja, du kan väl berätta vad det var som hände.
GO: Ja, vi hade julfest i lokalerna på polishuset i kafeterian. Ett sextital skulle vi bli eller var
vi och jag var en av dem som var med och arrangera. Så jag var ju där innan och vi sprang
fram och tillbaka och fixa och dona. Och så alla kom och det var trevligt kring borden och ja,
även om inte jag satt så mycket, för att jag, jag såg till och få ut och in mat och så. Och det
hölls lite tal och lite lekar så och man hade medhavd sprit (ohörbart). Så att folk tog lite
snapsar och drack vin och öl och så.
Lars-Folke då, polismästaren, höll några tal och delade ut lite priser till årets utredare och
div. Och nu bakefter eller redan då reagerade jag och mig med många, att han var lite, lite
underlig eller som han inte brukar vara. Han brukar hålla en låg profil och så, men han kändes lite speedad och han hade lite tjiho,tal och där han delade ut saker och så.
Så, det blev nästan, Lars-Folke skulle lämna efter nyår och hade inte fått någon fast position i den nya organisationen, så att det kändes liksom han ville ha, det blev lite avskedsslut för
honom och så.
Men, men de flöt ju bra och så, maten var över och vi särade på borden och plockade undan och jag fortsatte och hålla på så. Sen kom musik på och vi började dansa och det var allmänt, alla var jättenöjda och det var jättetrevligt.
FL: Och vad var klockan då?
GO: Ja, då kan nog klockan ha varit, det här blev, (ohörbart) klockan är ju lite sådär, förrän
efter allting har hänt, då tittar jag på klockan. Men kan väl gissa att den hade varit nio, inte,
definitivt inte mer, för vi började fem. Så att jag tror runt där, halv nio, nio kanske. Jag, mitt
rum ligger i den korridoren mitt framför kafeterian, så jag har varit på toaletten och jag varit
inne på mitt rum och var på väg in i den stora lokalen där de dansa och så.
FL: Var du ensam på ditt rum?
GO: Ja, ja…
FL: ….på ditt rum?
GO: Ja, det var jag och kom tillbaka och mötte då Lars-Folke och biträdande Thomas Servin,
mitt i dörren in till lokalen. Och så säger de ja, du måste följa med bort på mitt rum, säger
Thomas ska ta en whiskey, nja en whiskey sa jag, vet jag inte, men. Ja, så vi gick och pratade
lite sådär, så både Lars-Folke och Thomas var ju jättetrevliga och pratade så. Men vi hann
inte så många steg, förrän Lars-Folke sa hur gammal är du Gabriella? och tänkte jag men det vet (ohörbart) uppvaktning på femtioårsdagen liksom och jag är över femtio. Ja men helt
otrolig kropp du har, hur kan du ha en sån fin sexig kropp (ohörbart)slog bara bort det, sa
ingenting. Och längst bort i korridoren, näst längst bort i korridoren och in på Thomas rum
och där är då fyra fåtöljer såhär och ett bord i mitten och jag sätter mig i den här längst och
mittemot sitter Lars-Folke och Thomas sitter där. Och vi sitter och pratar om allt nu när
Thomas, Thomas skulle gå i pension och Lars-Folke och skulle lämna och vad som skulle
hända och vad jag gjorde nu när jag kom tillbaka, för jag hade varit på Tingsrätten ett halvår.
Så pratade vi lite om det, eftersom Lars-Folke känner ju lagmanen, han heter Thomas och de hade haft en dialog om mig, att det hade funkat och bra och varför jag slutar och så.
Och när vi sitter där, så flyttar Lars-Folke fram så han sitter på kanten på stolen av fåtöljen och fortsätter och pratar och för in handen under min klänning. Och till min fasa hade jag inte strumpbyxor utan jag hade stay ups, så att han kommer upp på huden, vilket jag tyckte var jätteobehagligt. Men jag, ja, ja gör ingen stor grej utan jag flyttar bara bakåt lite på stolen
igen.
FL: Ursäkta, satt den andra kollegan där också?
GO: Han satt också där.
FL: Och såg det här eller?
GO: Ja, bakefter så säger han liksom, jag såg ju något som jag trodde, tyckte, trodde inte det
var så allvarligt.
Under tiden har ju då en tjej kommit in och kvinna och satt sig i den fjärde stolen, så vi är
fyra som sitter och pratar där. Och minst en gång till händer detta här med, med att
Lars-Folke för in handen under klänningen.
FL: Och i samband med att han gör det, säger han något specifikt då eller?
GO: Ja, jag tycker du är så sexig och så, lite såna småord.
FL: Och han säger det till dig alltså?
GO: Ja.
FL: Är det någon annan som hör det?
GO: Ja, dom har inte sagt det till mig, jag vet inte, om Ing….Inga-Lill eller Thomas Servin har hört, men de sitter där. Sen kommer ytterligare en in och sätter sig på kanten här, men
då…
FL: …är ni fem stycken därinne då?
GO: Totalt sett.
FL: Och vem är det då?
GO: Det är Eva Hansson, det är min kusin, (ohörbart) pratar. Men under nu den här stunden
så säger Thomas nej, alltså jag skulle kanske stanna över i natt, istället för att åka hem. Och
då såg jag ju min chans, ja sa jag vet, jag kan hämta (ohörbart) övernattningsrum. Så att då, ja sa Thomas ja, ja. Så då pep jag ut, hämtar nyckeln på mitt rum, gick bort och öppnade
åklagarnas vilorum. Så här kan du ju sova.
FL: Följde han med dig?
GO: Ja…
FL: …Thomas?
GO: Mm, nej, ja sa han, ”jag tar och rullar ihop sakerna och så tar jag med det bort på rummet”. Han rullar ihop madrassen och täcket och kudden, rullade han med. ” tar jag bort på rummet, så kan jag stanna på mitt rum ju”. Ja, okej jag låste rummet igen och så gick vi bort till rummet igen och de andra var ju kvar där.
Och det slängs (ohörbart) och (ohörbart) Thomas la ifrån sig sakerna och alla skulle
gemensamt gå bort till kateterian igen.
Och hur som helst när vi kommer utanför toaletterna som är nästan jämte där, så stannar
Lars-Folke och drar in mig mot, där är en öppen yta där. ”Gabriella, du får tusen kronor, om
jag får slicka din fitta” och jag bara liksom slår ifrån mig såhär. Vet inte liksom, inte titta på
han. ”Tvåtusen”?
(suckar) Bara går jag och samtidigt kommer Eva, min kusin, hon har ju inte hört det och så
vet du vad Lars-Folke sa till mig?, sa jag. Nej, han är så barnslig (ohörbart) lite så.
Jag tänkte gud herregud, vad ska jag göra. Gick bort till kafeterian. Eva och Kicki, (ohörbart)
vana barnutredare, gick bort till Eva och Kicki och sa herregud Lars-Folke har precis erbjudit
mig tusen kronor och så förklarade jag då. Och de liksom tog bort mig åt sidan och så ja,
gud…. Och då är det endast (ohörbart), jag känner Eva och Kicki och har skrivit band till
dem och haft så, men jag har ju liksom ingen personlig relation till dem utan det blev bara så att jag tyckte det var så obehagligt, så att det är de enda jag kan liksom, dom ska jag prata
med.
Ja, vi bara stod och prata lite så, sen fortsatte, det var ju folk rörde sig runt omkring och vi
dansa och så. Men jag började och (ohörbart) med grejer istället, borta vid köket. Lars-Folke
hade också kommit in och han kom upp ställer sig bakom mig och tar tag om mig.
FL: Är det direkt efter då?
GO: Nej, det går en stund, det går en stund, jag rör mig lite fram och tillbaka där.
FL: Och ungefär hur lång tid dröjer det?
GO: Ingen aning, alltså jag vågar inte säga något så, men det är inte jättelänge. Men jag rör
mig fram och tillbaka och han kommer och ställer sig bakom och tar tag och jag vet bara att
jag blev alldeles såhär…. iskall.
FL: Nu, visar du att du håller armarna rakt ner och ….
GO: …ja, (ohörbart) blev stel…
FL: …och du var stel.
GO: Mm.
FL: Hur nära stod han då?
GO: (ohörbart) tätt intill bak, alltså kloss till mig, ja. De, de är folk som liksom ser det här,
märker liksom, att man liksom såhär, nästan tar bort mig eller så. Bland annat Erik, en kille
på Kuten. Sen…
FL: …vaddå tog Erik bort dig eller….
GO: …ja liksom såhär…
FL: …eller vad säger du
GO: Ja, liksom såhär, inte skydda, men liksom såhär sära, liksom tog bort mig, höll om så.
Sen…
FL: …och vad sa Lars-Folke då, när han gjorde det här?
GO: Nej, han sa ingenting eller inte vad jag uppfattar, men jag tyckte det var så jäkla
obehagligt, så jag (ohörbart), (ohörbart) liksom. Och …
FL: …du, jag tänker på, du har ju beskrivit vad han hade sagt till dig innan.
GO: Mm.
FL: Om han inte hade sagt det där ute i, vid toaletterna…
GO: …mm…
FL: …om det inte hade hänt, hur hade du reagerat då när han…
GO: …nej….
FL: …höll om dig?
GO: …jag hade fortfarande tyckt att det var obehagligt och väldigt, väldigt märkligt ju, men
det är ju liksom…det han sagt, sagt det var ju, alltså jag inte fattat först liksom, vad han sa.
Men i alla fall och vi fortsatte och röra oss där runtomkring, till slut (ohörbart) han i köket
igen och Lottis stod där och Erik stod där och det var en som hette Magnus och så.
Då kommer Lars-Folke igen och tar tag om mig så och då står jag lite böjd framåt, då kom
han bakifrån, ställer sig lika nära, tar om händerna och för dem längs min kropp hela vägen,
snuddar hela vägen och ner om ändan och framåt liksom över, inte skrevet, jag hade ju
klänning, men utanpå kläderna så.
Och då kommer Eva, polisen, det är därför hon reagerar och handgripligen tar honom därifrån och säger till honom och lämna, för att det han har gjort är inte okej. Sen blir liksom sånt ops, som alla liksom surrar och far omkring och så.
FL: Vad hände med honom då, gick han därifrån eller?
GO: Ja, mm.
FL: Bad han om ursäkt?
GO: Nej, han bara gick.
FL: Kommenterade han?
GO: Inte någonting till mig, med de tog bort honom liksom och mig skildes så ju. Så att jag
hörde ingenting från honom då.
FL: Om vi går tillbaka till första händelsen utanför toaletterna, när ni går därifrån, från
Thomas rum.
GO: Från Thomas rum ja.
FL: Var befann sig de andra då, för ni var fem stycken då i Thomas rum, vad jag förstår.
GO: Mm.
FL: Hur lämnade ni rummet alltså, kommer du ihåg i vilken ordning, om ni gick före de andra
eller efter eller?
GO: Ja, vi gick nog före, för att, eftersom vi stod där och Eva kom sen, när han hade sagt det,
så måste hon ha dröjt sig kvar. Men sen vet inte jag inte, Thomas och Ing-Lill, vilken
ordning de lämnade, men Eva hon kom bakefter.
FL: Och när han säger det här, du säger att han tog tag i dig.
GO: Ja, han förde bort mig liksom där i, i det där öppna gattet utanför toaletterna som ligger i korridoren, så ligger det in såhär.
FL: Var det, stod det någon där eller?
GO: Nej.
FL: Var det någon på toaletterna?
GO: Ingen aning, (ohörbart).
FL: Har du någon uppfattning om varför han förde dig dit, vad tror du själv?
GO: Ingen skulle höra, eftersom nu i alla fall Eva var kvar där.
FL: Och på vilket sätt sa han det här?
GO: Alltså vi, han stod ganska, han stod nära mig, så höll mig om så och sa det.
FL: Och på vilket sätt sa han det?
GO: ”Gabriella du får tusen kronor, om jag får slicka din fitta” och då (ohörbart).
FL: Fick du en uppfattning att han sa det här på fullaste allvar?
GO: Ja, det var inget skämt, det var det inte. (ohörbart) och när han liksom gör det här, så
säger han men två tusen? Och jag vet att (ohörbart) om man säger så.
FL: Vaddå, du menar påstridig eller?
GO: Ja, liksom att han menade det, när han säger det?
FL: Var han berusad?
GO: Han gick inte och vinglade, han sluddrade inget sluddrigt inget tal och så, men av döma
så, kanske ja men inget synbart ju, men det hade festats innan givetvis, nu har jag inte suttit
jämte och honom och jag satt mycket under maten.
FL: Om man säger såhär, som du uppfattade honom då, även om han nu var berusad. Tror du att han kommer dagen efter vad han har sagt?
GO: Alltså jag uppfattade inte honom så berusad, det gjorde jag inte. Sen är en grej som har
dykt upp hela tiden, när vi satt därinne och pratade på rummet, så kan jag inte skaka bort den och jag vet inte varför jag skulle få den helt plötsligt. När han, när vi pratade om att jag har fått de här ärenden, de här (ohörbart) där och lite småutredningar (ohörbart) och vad triv…om jag trivdes med det. Ja, sa jag, utredare är ju egentligen de jag skulle vilja. Ja, men om du tar kontakt med mig, så kan jag säkert hjälpa dig. Det är sånt här som ploppat upp , gud, ja just det. Den har jag liksom slagit bort innan.
FL: Han hade sagt det innan?
GO: Det var när vi satt där.
FL: Mm.
GO: När vi pratade.
FL: Var det någon av de andra som såg att ni stod där?
GO: Jag vet inte om Eva såg det, ingen aning, det ska vara hon i så fall.
FL: Och sen händer det en sak till säger du i köket, nummer två då, så att säga.
GO: Mm.
FL: Och det i läget, hade du pratat då när du, vad sa Eva …
GO: …Kicki…
FL: … Kicki?
GO: Mm. Ja, det gjorde jag direkt (ohörbart) dansa. Och liksom tog det med henne.
FL: Mm och den här andra händelsen då, säger du, då var du i köket eller i närhet…
GO: …ja, för de (ohörbart) …
FL: …. (ohörbart)…
GO: …precis utanför köket.
FL: Och då kom han och ställde sig….
GO: …bakom….
FL: …bakom i kloss med dig.
GO: Mm.
FL: Och hur länge stod han så då?
GO: Nej, det var ju inte jättelänge, de, de var så han hann och ta tag om mig i alla fall och jag
bara kände liksom (ohörbart) ta bort.
FL: Finns det någonting som hände vid det första tillfället utanför toaletten, alltså tror du att
han skulle på något sätt kunnat ha missförstått dig?
GO: (ohörbart)…definitvit inte. Om dom här minst två gångerna som handen kom in under
klänningen, så tyckte jag att jag markerade väldigt väl, genom att hoppa bak i stolen och
liksom räta på mig så och liksom prata bort det, liksom prata, fortsätta prata bara.
FL: Och likadant det som hände utanför toaletten tänkte jag, när han då frågade dig rakt ut,
fanns det, finns det någonting där som han kan ha missförstått?
GO: Nej, definitvit inte, sen jag bara, bara gick sen.
FL: och så kom han då igen där, som du beskriver i köket och då var det någon som kom till
undsättning, vem var det?
GO: Alltså, jag tror det var Er…eller kom till undsättning, jag vet att det stod folk runt
omkring, för att Lottie och jag höll också på plock…plocka undan och jag vet att Lottie var
lite uppmärksam, för att hon hade blivit lite utsatt innan på kvällen och Erik var
uppmärksammad på detta, för Lottie och Erik hade pratat. För att han hade räddad henne
tyckte hon vid något tillfälle. Så att jag tror att det var nog lite folk som var lite
uppmärksamma redan på det. För att det har x, det var ju fler tjejer som var lite utsatta
(ohörbart) på kvällen.
FL: Och han märkte inte det själv då?
GO: Jag tror inte det, tror inte det.
FL: Sa du någonting till honom?
GO: Nej, för…
FL: Har du någon känsla efteråt, varför du inte sa någonting?
GO: Nej, jag var nog bara chockad över vad som hade hänt.
FL: Och sen var det här tillfället då när han kommer som du beskriver då med dina händer att han smeker dig utefter hela din kropp…
GO: …hela kroppen…
FL: …ända ner.
GO: Ja.
FL: Och håller händerna framme vid, frampå ditt könsorgan.
GO: Ja, fram och började vid ändan och framåt så…
FL: …utanpå klänningen?
GO: Ja, utanför klänningen.
FL: Och vad var, då var det någon som kom till undsättning?
GO: Ja och då kom ju Eva och tog bort honom och liksom förde, alltså handgripligen bort
honom riktigt.
FL: Sa du någonting till honom då?
GO: Nej.
FL: Sa han själv någonting?
GO: Nej.
FL: Bad han om ursäkt?
GO: Nej.
FL: Verkade han förvånad över att någon tog bort honom?
GO: Det tror jag säkert, ja.
FL: Det tror du?
GO: Mm.
FL: Men är det något du vet?
GO: Nej, nej, inte så, ja, jag tror inte jag tittade ens speciellt på honom, förrän jag tittade bort mot korridoren sen när han gick.
FL: Och varför tror du han är förvånad, skulle vara förvånad över det?
GO: Han har inte själv uppfattat det så, jag vet inte. Men som sagt, han var speciell hela
kvällen.
FL: Tror du han var påverkad av någonting, alltså annat än alkohol?
GO: (ohörbart) eftersom jag satt och pratade med honom så nära, så ingenting jag liksom, han pratade precis som vanligt då om, om jobbet och Tingsrätten och träning och Vättern runt, så att det var lite så. Och de, där är inga konstigheter alls när han pratar. Han hade full koll på att Thomas hade kört tio Vättern runt och ja allt en massa möjligt.
FL: Fanns det någon diskussion i Thomas rum där, alltså innan allt det här, som var, där man
skämtade om sex eller om man, att man skojade om såna här saker eller….
GO: …nej…så dom, nej, alltså man pratar om folk, alltså i vanliga fall, väldigt låg profil och Thomas väldigt mjuk och ännu lägre, skulle absolut aldrig, nej.
FL: I Thomas rum var ni då fem stycken och Eva var din kusin, sa du.
GO: Mm.
FL: Men det var en kvinna till där, vad hette….
GO: …det var Inga-Lill.
FL: Inga-Lill …?
GO: Eriksson.
FL: Eriksson. Har det varit några händelser eller kontakter mellan dig och Lars-Folke innan
den här festen?
GO: Nej, alltså vi har jobbat i samma korridor, det är det enda.
FL: När han gör det här på dig, alltså kan du beskriva vad du hade för känsla, alltså när han dels när han sa det här, men då var det inga som såg på, men jag tänker efteråt också när ni står i köket, då är det två tillfällen där, alltså vad, vad hade, vad fick du, vad fick du, vad hade du för känsla då, av det att han gjorde sådär. Alltså på vilket sätt, var du kränkt, om du kränkt, på vilket sätt kände du dig kränkt?
GO: Det som kändes, alltså bakefter, som har känts liksom mesta kränkande, är ju orden han uttalade. Alltså det var ju helt horribelt, helt ofattbart. Men alltså att även, han är ju trots allt eller var trots allt min högsta chef. Det slår du inte bara bort, det här kanske närmsta kollegor som bara hade petat på (ohörbart) man står ju ändå i respekt, det är min allra allra högsta chef, det är polismästaren. Jag får inte för mig liksom kanske säga dom sakerna och nej…
FL: Kände du dig på något sätt förlöjligad inför alla som stod och såg på?
GO: Kanske inte just då, men bakefter har ju känt att, gud vad ska alla andra tänka, varför gjorde han det mot mig. Men nu vet jag att det har hänt andra saker också på kvällen med
andra ju, men ändå. Jag står mig själv närmst, så att…
FL: Hur mycket hade du själv druckit?
GO: Jag hann ju inte sitta ner så länge, så att jag hade väl druckit i alla fall en öl och kanske en eller två snapsar, lite glögg innan, inte mer än det, jag sprang ju mest.
FL: När du berättade här för Eva och Kicki, när du kom ut, de här orden och det han hade sagt. Vad sa dom till dig då?
GO: Ja, men det var men herregud, är det sant och så. (ohörbart) ingen aning uppfattade väl
inte, tänkte väl inte på det utan, visst (ohörbart) stund (ohörbart) sen löstes det upp.
FL: Men upplevde du på något sätt någon stöd ifrån dem?
GO: Ja, alltså, Eva kom (ohörbart) och sa liksom, vi får prata och så, men det blev inte mer då
och sen jag stod vid sidan om Lottie tidigare på kvällen, när Lars-Folke kom fram till henne
och gjorde lite märkliga saker och sa lite märkliga…
FL: Och vad gjorde han då?
GO: Då tog han tag om, om Lottie, som (ohörbart) försökte freda sig och dra sig undan och han skulle försöka pussa henne och så. Och då säger han, men du var minsann så svår på Borrby (ohörbart) för trettiofem år sen. (ohörbart) titta så säg…ja, sen började de prata om, (ohörbart) ganska många som ridande polis och då öste han lite ord om det och hur vackra de är, ridande poliser och så och Lottie svarade själv ja, ja men du har ju själv också, ridit och (ohörbart) och så. Men (ohörbart) men, så jag vet att Lottie också var lite uppmärksam på händelsen.
FL: Du under den här kvällen när det här hände, var du ledsen vid något tillfälle?
GO: Ja, då när han hade gjort detta andra gången, framme vid köket och så, då blev jag
faktiskt lite ledsen ja.
FL: Började du gråta?
GO: Ja.
FL: Och var det kollegor som såg det?
GO: Ja, det måste de ha gjort. Åtminstone dem som stod närmst, Erik och Magnus och så
Kicki och Eva.
FL: Kände du dig rädd någon gång under kvällen, alltså efter de här sakerna som hade hänt, alltså fick du någon sån här rädsla för någonting specifikt, tänkte du något…
GO: Gabriella Olsson
Adv: Ingemar Roosberg.
FL: Ja, du kan väl berätta vad det var som hände.
GO: Ja, vi hade julfest i lokalerna på polishuset i kafeterian. Ett sextital skulle vi bli eller var
vi och jag var en av dem som var med och arrangera. Så jag var ju där innan och vi sprang
fram och tillbaka och fixa och dona. Och så alla kom och det var trevligt kring borden och ja,
även om inte jag satt så mycket, för att jag, jag såg till och få ut och in mat och så. Och det
hölls lite tal och lite lekar så och man hade medhavd sprit (ohörbart). Så att folk tog lite
snapsar och drack vin och öl och så.
Lars-Folke då, polismästaren, höll några tal och delade ut lite priser till årets utredare och
div. Och nu bakefter eller redan då reagerade jag och mig med många, att han var lite, lite
underlig eller som han inte brukar vara. Han brukar hålla en låg profil och så, men han kändes lite speedad och han hade lite tjiho,tal och där han delade ut saker och så.
Så, det blev nästan, Lars-Folke skulle lämna efter nyår och hade inte fått någon fast position i den nya organisationen, så att det kändes liksom han ville ha, det blev lite avskedsslut för
honom och så.
Men, men de flöt ju bra och så, maten var över och vi särade på borden och plockade undan och jag fortsatte och hålla på så. Sen kom musik på och vi började dansa och det var allmänt, alla var jättenöjda och det var jättetrevligt.
FL: Och vad var klockan då?
GO: Ja, då kan nog klockan ha varit, det här blev, (ohörbart) klockan är ju lite sådär, förrän
efter allting har hänt, då tittar jag på klockan. Men kan väl gissa att den hade varit nio, inte,
definitivt inte mer, för vi började fem. Så att jag tror runt där, halv nio, nio kanske. Jag, mitt
rum ligger i den korridoren mitt framför kafeterian, så jag har varit på toaletten och jag varit
inne på mitt rum och var på väg in i den stora lokalen där de dansa och så.
FL: Var du ensam på ditt rum?
GO: Ja, ja…
FL: ….på ditt rum?
GO: Ja, det var jag och kom tillbaka och mötte då Lars-Folke och biträdande Thomas Servin,
mitt i dörren in till lokalen. Och så säger de ja, du måste följa med bort på mitt rum, säger
Thomas ska ta en whiskey, nja en whiskey sa jag, vet jag inte, men. Ja, så vi gick och pratade
lite sådär, så både Lars-Folke och Thomas var ju jättetrevliga och pratade så. Men vi hann
inte så många steg, förrän Lars-Folke sa hur gammal är du Gabriella? och tänkte jag men det vet (ohörbart) uppvaktning på femtioårsdagen liksom och jag är över femtio. Ja men helt
otrolig kropp du har, hur kan du ha en sån fin sexig kropp (ohörbart)slog bara bort det, sa
ingenting. Och längst bort i korridoren, näst längst bort i korridoren och in på Thomas rum
och där är då fyra fåtöljer såhär och ett bord i mitten och jag sätter mig i den här längst och
mittemot sitter Lars-Folke och Thomas sitter där. Och vi sitter och pratar om allt nu när
Thomas, Thomas skulle gå i pension och Lars-Folke och skulle lämna och vad som skulle
hända och vad jag gjorde nu när jag kom tillbaka, för jag hade varit på Tingsrätten ett halvår.
Så pratade vi lite om det, eftersom Lars-Folke känner ju lagmanen, han heter Thomas och de hade haft en dialog om mig, att det hade funkat och bra och varför jag slutar och så.
Och när vi sitter där, så flyttar Lars-Folke fram så han sitter på kanten på stolen av fåtöljen och fortsätter och pratar och för in handen under min klänning. Och till min fasa hade jag inte strumpbyxor utan jag hade stay ups, så att han kommer upp på huden, vilket jag tyckte var jätteobehagligt. Men jag, ja, ja gör ingen stor grej utan jag flyttar bara bakåt lite på stolen
igen.
FL: Ursäkta, satt den andra kollegan där också?
GO: Han satt också där.
FL: Och såg det här eller?
GO: Ja, bakefter så säger han liksom, jag såg ju något som jag trodde, tyckte, trodde inte det
var så allvarligt.
Under tiden har ju då en tjej kommit in och kvinna och satt sig i den fjärde stolen, så vi är
fyra som sitter och pratar där. Och minst en gång till händer detta här med, med att
Lars-Folke för in handen under klänningen.
FL: Och i samband med att han gör det, säger han något specifikt då eller?
GO: Ja, jag tycker du är så sexig och så, lite såna småord.
FL: Och han säger det till dig alltså?
GO: Ja.
FL: Är det någon annan som hör det?
GO: Ja, dom har inte sagt det till mig, jag vet inte, om Ing….Inga-Lill eller Thomas Servin har hört, men de sitter där. Sen kommer ytterligare en in och sätter sig på kanten här, men
då…
FL: …är ni fem stycken därinne då?
GO: Totalt sett.
FL: Och vem är det då?
GO: Det är Eva Hansson, det är min kusin, (ohörbart) pratar. Men under nu den här stunden
så säger Thomas nej, alltså jag skulle kanske stanna över i natt, istället för att åka hem. Och
då såg jag ju min chans, ja sa jag vet, jag kan hämta (ohörbart) övernattningsrum. Så att då, ja sa Thomas ja, ja. Så då pep jag ut, hämtar nyckeln på mitt rum, gick bort och öppnade
åklagarnas vilorum. Så här kan du ju sova.
FL: Följde han med dig?
GO: Ja…
FL: …Thomas?
GO: Mm, nej, ja sa han, ”jag tar och rullar ihop sakerna och så tar jag med det bort på rummet”. Han rullar ihop madrassen och täcket och kudden, rullade han med. ” tar jag bort på rummet, så kan jag stanna på mitt rum ju”. Ja, okej jag låste rummet igen och så gick vi bort till rummet igen och de andra var ju kvar där.
Och det slängs (ohörbart) och (ohörbart) Thomas la ifrån sig sakerna och alla skulle
gemensamt gå bort till kateterian igen.
Och hur som helst när vi kommer utanför toaletterna som är nästan jämte där, så stannar
Lars-Folke och drar in mig mot, där är en öppen yta där. ”Gabriella, du får tusen kronor, om
jag får slicka din fitta” och jag bara liksom slår ifrån mig såhär. Vet inte liksom, inte titta på
han. ”Tvåtusen”?
(suckar) Bara går jag och samtidigt kommer Eva, min kusin, hon har ju inte hört det och så
vet du vad Lars-Folke sa till mig?, sa jag. Nej, han är så barnslig (ohörbart) lite så.
Jag tänkte gud herregud, vad ska jag göra. Gick bort till kafeterian. Eva och Kicki, (ohörbart)
vana barnutredare, gick bort till Eva och Kicki och sa herregud Lars-Folke har precis erbjudit
mig tusen kronor och så förklarade jag då. Och de liksom tog bort mig åt sidan och så ja,
gud…. Och då är det endast (ohörbart), jag känner Eva och Kicki och har skrivit band till
dem och haft så, men jag har ju liksom ingen personlig relation till dem utan det blev bara så att jag tyckte det var så obehagligt, så att det är de enda jag kan liksom, dom ska jag prata
med.
Ja, vi bara stod och prata lite så, sen fortsatte, det var ju folk rörde sig runt omkring och vi
dansa och så. Men jag började och (ohörbart) med grejer istället, borta vid köket. Lars-Folke
hade också kommit in och han kom upp ställer sig bakom mig och tar tag om mig.
FL: Är det direkt efter då?
GO: Nej, det går en stund, det går en stund, jag rör mig lite fram och tillbaka där.
FL: Och ungefär hur lång tid dröjer det?
GO: Ingen aning, alltså jag vågar inte säga något så, men det är inte jättelänge. Men jag rör
mig fram och tillbaka och han kommer och ställer sig bakom och tar tag och jag vet bara att
jag blev alldeles såhär…. iskall.
FL: Nu, visar du att du håller armarna rakt ner och ….
GO: …ja, (ohörbart) blev stel…
FL: …och du var stel.
GO: Mm.
FL: Hur nära stod han då?
GO: (ohörbart) tätt intill bak, alltså kloss till mig, ja. De, de är folk som liksom ser det här,
märker liksom, att man liksom såhär, nästan tar bort mig eller så. Bland annat Erik, en kille
på Kuten. Sen…
FL: …vaddå tog Erik bort dig eller….
GO: …ja liksom såhär…
FL: …eller vad säger du
GO: Ja, liksom såhär, inte skydda, men liksom såhär sära, liksom tog bort mig, höll om så.
Sen…
FL: …och vad sa Lars-Folke då, när han gjorde det här?
GO: Nej, han sa ingenting eller inte vad jag uppfattar, men jag tyckte det var så jäkla
obehagligt, så jag (ohörbart), (ohörbart) liksom. Och …
FL: …du, jag tänker på, du har ju beskrivit vad han hade sagt till dig innan.
GO: Mm.
FL: Om han inte hade sagt det där ute i, vid toaletterna…
GO: …mm…
FL: …om det inte hade hänt, hur hade du reagerat då när han…
GO: …nej….
FL: …höll om dig?
GO: …jag hade fortfarande tyckt att det var obehagligt och väldigt, väldigt märkligt ju, men
det är ju liksom…det han sagt, sagt det var ju, alltså jag inte fattat först liksom, vad han sa.
Men i alla fall och vi fortsatte och röra oss där runtomkring, till slut (ohörbart) han i köket
igen och Lottis stod där och Erik stod där och det var en som hette Magnus och så.
Då kommer Lars-Folke igen och tar tag om mig så och då står jag lite böjd framåt, då kom
han bakifrån, ställer sig lika nära, tar om händerna och för dem längs min kropp hela vägen,
snuddar hela vägen och ner om ändan och framåt liksom över, inte skrevet, jag hade ju
klänning, men utanpå kläderna så.
Och då kommer Eva, polisen, det är därför hon reagerar och handgripligen tar honom därifrån och säger till honom och lämna, för att det han har gjort är inte okej. Sen blir liksom sånt ops, som alla liksom surrar och far omkring och så.
FL: Vad hände med honom då, gick han därifrån eller?
GO: Ja, mm.
FL: Bad han om ursäkt?
GO: Nej, han bara gick.
FL: Kommenterade han?
GO: Inte någonting till mig, med de tog bort honom liksom och mig skildes så ju. Så att jag
hörde ingenting från honom då.
FL: Om vi går tillbaka till första händelsen utanför toaletterna, när ni går därifrån, från
Thomas rum.
GO: Från Thomas rum ja.
FL: Var befann sig de andra då, för ni var fem stycken då i Thomas rum, vad jag förstår.
GO: Mm.
FL: Hur lämnade ni rummet alltså, kommer du ihåg i vilken ordning, om ni gick före de andra
eller efter eller?
GO: Ja, vi gick nog före, för att, eftersom vi stod där och Eva kom sen, när han hade sagt det,
så måste hon ha dröjt sig kvar. Men sen vet inte jag inte, Thomas och Ing-Lill, vilken
ordning de lämnade, men Eva hon kom bakefter.
FL: Och när han säger det här, du säger att han tog tag i dig.
GO: Ja, han förde bort mig liksom där i, i det där öppna gattet utanför toaletterna som ligger i korridoren, så ligger det in såhär.
FL: Var det, stod det någon där eller?
GO: Nej.
FL: Var det någon på toaletterna?
GO: Ingen aning, (ohörbart).
FL: Har du någon uppfattning om varför han förde dig dit, vad tror du själv?
GO: Ingen skulle höra, eftersom nu i alla fall Eva var kvar där.
FL: Och på vilket sätt sa han det här?
GO: Alltså vi, han stod ganska, han stod nära mig, så höll mig om så och sa det.
FL: Och på vilket sätt sa han det?
GO: ”Gabriella du får tusen kronor, om jag får slicka din fitta” och då (ohörbart).
FL: Fick du en uppfattning att han sa det här på fullaste allvar?
GO: Ja, det var inget skämt, det var det inte. (ohörbart) och när han liksom gör det här, så
säger han men två tusen? Och jag vet att (ohörbart) om man säger så.
FL: Vaddå, du menar påstridig eller?
GO: Ja, liksom att han menade det, när han säger det?
FL: Var han berusad?
GO: Han gick inte och vinglade, han sluddrade inget sluddrigt inget tal och så, men av döma
så, kanske ja men inget synbart ju, men det hade festats innan givetvis, nu har jag inte suttit
jämte och honom och jag satt mycket under maten.
FL: Om man säger såhär, som du uppfattade honom då, även om han nu var berusad. Tror du att han kommer dagen efter vad han har sagt?
GO: Alltså jag uppfattade inte honom så berusad, det gjorde jag inte. Sen är en grej som har
dykt upp hela tiden, när vi satt därinne och pratade på rummet, så kan jag inte skaka bort den och jag vet inte varför jag skulle få den helt plötsligt. När han, när vi pratade om att jag har fått de här ärenden, de här (ohörbart) där och lite småutredningar (ohörbart) och vad triv…om jag trivdes med det. Ja, sa jag, utredare är ju egentligen de jag skulle vilja. Ja, men om du tar kontakt med mig, så kan jag säkert hjälpa dig. Det är sånt här som ploppat upp , gud, ja just det. Den har jag liksom slagit bort innan.
FL: Han hade sagt det innan?
GO: Det var när vi satt där.
FL: Mm.
GO: När vi pratade.
FL: Var det någon av de andra som såg att ni stod där?
GO: Jag vet inte om Eva såg det, ingen aning, det ska vara hon i så fall.
FL: Och sen händer det en sak till säger du i köket, nummer två då, så att säga.
GO: Mm.
FL: Och det i läget, hade du pratat då när du, vad sa Eva …
GO: …Kicki…
FL: … Kicki?
GO: Mm. Ja, det gjorde jag direkt (ohörbart) dansa. Och liksom tog det med henne.
FL: Mm och den här andra händelsen då, säger du, då var du i köket eller i närhet…
GO: …ja, för de (ohörbart) …
FL: …. (ohörbart)…
GO: …precis utanför köket.
FL: Och då kom han och ställde sig….
GO: …bakom….
FL: …bakom i kloss med dig.
GO: Mm.
FL: Och hur länge stod han så då?
GO: Nej, det var ju inte jättelänge, de, de var så han hann och ta tag om mig i alla fall och jag
bara kände liksom (ohörbart) ta bort.
FL: Finns det någonting som hände vid det första tillfället utanför toaletten, alltså tror du att
han skulle på något sätt kunnat ha missförstått dig?
GO: (ohörbart)…definitvit inte. Om dom här minst två gångerna som handen kom in under
klänningen, så tyckte jag att jag markerade väldigt väl, genom att hoppa bak i stolen och
liksom räta på mig så och liksom prata bort det, liksom prata, fortsätta prata bara.
FL: Och likadant det som hände utanför toaletten tänkte jag, när han då frågade dig rakt ut,
fanns det, finns det någonting där som han kan ha missförstått?
GO: Nej, definitvit inte, sen jag bara, bara gick sen.
FL: och så kom han då igen där, som du beskriver i köket och då var det någon som kom till
undsättning, vem var det?
GO: Alltså, jag tror det var Er…eller kom till undsättning, jag vet att det stod folk runt
omkring, för att Lottie och jag höll också på plock…plocka undan och jag vet att Lottie var
lite uppmärksam, för att hon hade blivit lite utsatt innan på kvällen och Erik var
uppmärksammad på detta, för Lottie och Erik hade pratat. För att han hade räddad henne
tyckte hon vid något tillfälle. Så att jag tror att det var nog lite folk som var lite
uppmärksamma redan på det. För att det har x, det var ju fler tjejer som var lite utsatta
(ohörbart) på kvällen.
FL: Och han märkte inte det själv då?
GO: Jag tror inte det, tror inte det.
FL: Sa du någonting till honom?
GO: Nej, för…
FL: Har du någon känsla efteråt, varför du inte sa någonting?
GO: Nej, jag var nog bara chockad över vad som hade hänt.
FL: Och sen var det här tillfället då när han kommer som du beskriver då med dina händer att han smeker dig utefter hela din kropp…
GO: …hela kroppen…
FL: …ända ner.
GO: Ja.
FL: Och håller händerna framme vid, frampå ditt könsorgan.
GO: Ja, fram och började vid ändan och framåt så…
FL: …utanpå klänningen?
GO: Ja, utanför klänningen.
FL: Och vad var, då var det någon som kom till undsättning?
GO: Ja och då kom ju Eva och tog bort honom och liksom förde, alltså handgripligen bort
honom riktigt.
FL: Sa du någonting till honom då?
GO: Nej.
FL: Sa han själv någonting?
GO: Nej.
FL: Bad han om ursäkt?
GO: Nej.
FL: Verkade han förvånad över att någon tog bort honom?
GO: Det tror jag säkert, ja.
FL: Det tror du?
GO: Mm.
FL: Men är det något du vet?
GO: Nej, nej, inte så, ja, jag tror inte jag tittade ens speciellt på honom, förrän jag tittade bort mot korridoren sen när han gick.
FL: Och varför tror du han är förvånad, skulle vara förvånad över det?
GO: Han har inte själv uppfattat det så, jag vet inte. Men som sagt, han var speciell hela
kvällen.
FL: Tror du han var påverkad av någonting, alltså annat än alkohol?
GO: (ohörbart) eftersom jag satt och pratade med honom så nära, så ingenting jag liksom, han pratade precis som vanligt då om, om jobbet och Tingsrätten och träning och Vättern runt, så att det var lite så. Och de, där är inga konstigheter alls när han pratar. Han hade full koll på att Thomas hade kört tio Vättern runt och ja allt en massa möjligt.
FL: Fanns det någon diskussion i Thomas rum där, alltså innan allt det här, som var, där man
skämtade om sex eller om man, att man skojade om såna här saker eller….
GO: …nej…så dom, nej, alltså man pratar om folk, alltså i vanliga fall, väldigt låg profil och Thomas väldigt mjuk och ännu lägre, skulle absolut aldrig, nej.
FL: I Thomas rum var ni då fem stycken och Eva var din kusin, sa du.
GO: Mm.
FL: Men det var en kvinna till där, vad hette….
GO: …det var Inga-Lill.
FL: Inga-Lill …?
GO: Eriksson.
FL: Eriksson. Har det varit några händelser eller kontakter mellan dig och Lars-Folke innan
den här festen?
GO: Nej, alltså vi har jobbat i samma korridor, det är det enda.
FL: När han gör det här på dig, alltså kan du beskriva vad du hade för känsla, alltså när han dels när han sa det här, men då var det inga som såg på, men jag tänker efteråt också när ni står i köket, då är det två tillfällen där, alltså vad, vad hade, vad fick du, vad fick du, vad hade du för känsla då, av det att han gjorde sådär. Alltså på vilket sätt, var du kränkt, om du kränkt, på vilket sätt kände du dig kränkt?
GO: Det som kändes, alltså bakefter, som har känts liksom mesta kränkande, är ju orden han uttalade. Alltså det var ju helt horribelt, helt ofattbart. Men alltså att även, han är ju trots allt eller var trots allt min högsta chef. Det slår du inte bara bort, det här kanske närmsta kollegor som bara hade petat på (ohörbart) man står ju ändå i respekt, det är min allra allra högsta chef, det är polismästaren. Jag får inte för mig liksom kanske säga dom sakerna och nej…
FL: Kände du dig på något sätt förlöjligad inför alla som stod och såg på?
GO: Kanske inte just då, men bakefter har ju känt att, gud vad ska alla andra tänka, varför gjorde han det mot mig. Men nu vet jag att det har hänt andra saker också på kvällen med
andra ju, men ändå. Jag står mig själv närmst, så att…
FL: Hur mycket hade du själv druckit?
GO: Jag hann ju inte sitta ner så länge, så att jag hade väl druckit i alla fall en öl och kanske en eller två snapsar, lite glögg innan, inte mer än det, jag sprang ju mest.
FL: När du berättade här för Eva och Kicki, när du kom ut, de här orden och det han hade sagt. Vad sa dom till dig då?
GO: Ja, men det var men herregud, är det sant och så. (ohörbart) ingen aning uppfattade väl
inte, tänkte väl inte på det utan, visst (ohörbart) stund (ohörbart) sen löstes det upp.
FL: Men upplevde du på något sätt någon stöd ifrån dem?
GO: Ja, alltså, Eva kom (ohörbart) och sa liksom, vi får prata och så, men det blev inte mer då
och sen jag stod vid sidan om Lottie tidigare på kvällen, när Lars-Folke kom fram till henne
och gjorde lite märkliga saker och sa lite märkliga…
FL: Och vad gjorde han då?
GO: Då tog han tag om, om Lottie, som (ohörbart) försökte freda sig och dra sig undan och han skulle försöka pussa henne och så. Och då säger han, men du var minsann så svår på Borrby (ohörbart) för trettiofem år sen. (ohörbart) titta så säg…ja, sen började de prata om, (ohörbart) ganska många som ridande polis och då öste han lite ord om det och hur vackra de är, ridande poliser och så och Lottie svarade själv ja, ja men du har ju själv också, ridit och (ohörbart) och så. Men (ohörbart) men, så jag vet att Lottie också var lite uppmärksam på händelsen.
FL: Du under den här kvällen när det här hände, var du ledsen vid något tillfälle?
GO: Ja, då när han hade gjort detta andra gången, framme vid köket och så, då blev jag
faktiskt lite ledsen ja.
FL: Började du gråta?
GO: Ja.
FL: Och var det kollegor som såg det?
GO: Ja, det måste de ha gjort. Åtminstone dem som stod närmst, Erik och Magnus och så
Kicki och Eva.
FL: Kände du dig rädd någon gång under kvällen, alltså efter de här sakerna som hade hänt, alltså fick du någon sån här rädsla för någonting specifikt, tänkte du något…
Berättelse (Förhör med Rasmussen, Joy; 2015-03-03 11:55 diarienr: 0150-K711-15)
Joy Rasmussen upplyses om att förhöret som hålls i dialogform, underhand spelas in på bandspelare och skrivs ut i efterhand. Joy Rasmussen önskar ej målsägandebiträde under
förhöret och ej heller vid rättegång.
förhöret och ej heller vid rättegång.
FL: kom Gunnel Lindquist
JR: Joy Rasmussen
FL: Ja, det har då framkommit när du hörs som vittne i förundersökning gällande händelse på polishuset den 2014-12-11, då det hölls en julfest där, att du utsattes för sexuellt ofredande. En anmälan om detta upprättats och jag vill att du berättar specifikt vad du utsattes för. Om du börjar med att beskriva den situationen.
JR: Vi satt och pratade jag och Lars-Folke vid ett bord och han tog mina händer mellan händerna, så tänkte ja, det är väl inte hela världen att han håller mina händer när vi pratar. Så det gjorde han, höll mina händer och vi pratade och minns inte specifikt vad vi pratade om, men och vid ett tillfälle så tittar jag bort och när jag tittar tillbaka mot honom, så är han uppe i mitt ansikte och sticker in tungan i munnen. Och jag reagerar instinktivt med att vrida bort huvudet, såhär och då känner jag att han är kvar vid min högra sida av ansiktet.
FL: När du tittar bort, innan det händer kommer du ihåg varför du tittar bort, är det för att, ja alltså varför du tittar bort?
JR: För att jag vill komma bort från hans tunga.
FL: Jo, men alltså innan det här händer…
JR: ..jaha…
FL: …alltså du säger att du tittar åt sidan ?
JR: Minns inte.
FL: Har du någon uppfattning om det var för att han var närgången på något sätt, som att det gjorde att du tittade bort eller …
JR: …nej…
FL: …eller var det någonting som hände som gjorde att du titta bort eller?
JR: Nej, det tror jag inte, inget specifikt.
FL: Det var inget specifikt?
JR: Nej.
FL: Kommer du ihåg, för du har berättat i vittnesförhöret om att du har gått någon
trafikutbildning, som han har hjälpt dig och någon annan kollega att få gå.
JR: Mm.
FL: Kommer du ihåg om det var något prat om den saken precis innan det här hände?
JR: Oh, det minns jag inte, jag är ledsen. Vi pratade om det på kvällen, men jag minns inte
exakt när.
FL: Och han höll dina händer säger du.
JR: Mm.
FL: Kan du beskriva lite närmare hur han höll dem?
JR: Nej, jag minns inte jättetydligt, men jag höll, de, jag höll dem såhär och så höll han sina
ovanpå.
FL: Ja och nu visar du att du sitter då med armbågarna på bordet så att säga, hade du det då också?
JR: Det tror jag. Inget, inget märkvärdigt utan jag reagerade på att han höll dem och det
kändes lite konstigt (ohörbart).
FL: Och det här greppet om dina händer, kan du beskriva det?
JR: Nej, det var inget, inget speciellt, han hade (ohörbart) inget hårt.
FL: Och du beskriver då, när du tittar fram igen då eller mot honom, då vad gör han då?
JR: Då stack han in tungan i munnen, jag hann inte reagera, (ohörbart) chockad…
FL: Var det någonting precis innan, som gjorde att han på något sätt skulle haft någon
anledning till det?
JR: Nej, det tror jag inte, nej.
FL: Någonting som ni pratade om eller?
JR: Nej.
FL: Eller kan det ha hänt eller pratade ni om någonting, så att han på något sätt skulle haft
anledning och missförstå situationen?
JR: Nej, det tror jag inte, det kom plötsligt.
FL: Kommer du ihåg vad han pratade om strax innan?
JR: Nej, tyvärr.
FL: Och du säger att du vände bort ansiktet och kände då att han fanns kvar…
JR: ..ja…
FL: …nära ditt ansikte?
JR: Ja efteråt jag hade vänt bort åt vänster.
FL: Var han kvar med sitt ansikte, alltså nära ditt ansikte?
JR: Det kändes så, att det blir obekvämt.
FL: Och vad hände med dina händer?
JR: Ja, dom var kvar, så jag kände att jag, alltså jag blev chockad, så jag satt kvar såhär.
FL: Ja, du håller kvar dina händer och vad gjorde han med sina händer?
JR: Han höll kvar dem.
FL: Han höll kvar dem.
JR: Men inte hårt.
FL: Vad var det som gjorde att, ja var det någon som kom till undsättning eller?
JR: Ja, allt gick väldigt fort och man blir chockad, hade det varit i nyktert tillstånd, så hade man kanske rest sig upp och sagt vad håller du på med, men allt gick så fort och man blev chockad och då minns jag att Maria, min kollega Maria tog mig, Maria Hagefjord, att hon kom fram, att jag tittade typ vädjande på henne, ”shit hjälp mig”, något sånt, upplever jag det som och för då kommer hon och jag upplever att hon har sett detta. Då upplever jag att hon kommer bort och tar tag i mig då, kom nu och ryck, alltså (ohörbart) för mig därifrån. Eftersom jag kände mig paralyserad nästan och då ja, (ohörbart) som att vi går bort till dansgolvet och jag säger ”fy, vad äckligt!” något liknande och sen fortsätter vi och dansar och ja, typ något sånt.
FL: Och när du sitter vid bordet…
JR: ..mm..
FL: …och Lars-Folke gör som du beskriver, sitter han då på din högra eller vänstra sida?
JR: Högra.
FL: Han sitter på din högra sida?
JR: Ja, (ohörbart) mot vänster.
FL: Och Maria, hur kommer hon, kommer du ihåg det?
JR: Nej…
FL: ..från vilket håll hon kommer?
JR: Hon kommer nog antingen snett bakifrån vänster tror jag, upplever jag det som, att jag
inte ser henne, att jag vänder mig något sånt här, att jag sitter såhär och hon kommer snett
vänster från tror jag.
FL: Inträffar det någonting med henne, då när hon kommer och hjälper dig?
JR: Inte vad jag ser.
FL: Nej.
JR: Allt gick så fort.
FL: Har du hört om det har gjort det, har du hört något i efterhand?
JR: Ja, det har jag hört.
FL: Och vad är det du har hört då?
JR: Att han något liknande med att han försöker kyssa henne också. Ja, det är vad jag har hört nu i efterhand, jag försöker att inte prata med så många om det.
FL: Nej, men var det, upplevde du någonting när du satt där?
JR: Nej, jag trodde jag var ensam drabbad så jag…
FL: … så du såg inte vad han gjorde mot henne?
JR: Nej, inte alls.
FL: Och kan du beskriva hur det här kändes, alltså du säger att du gick upp på dansgolvet och
sa ”tvi”.
JR: Ja.
FL: Alltså beskriva hur du kände då?
JR: Ja, jag var chockad, jag blev äcklad, men jag kände mig inte kränkt och jag tyckte inte att det var någon fruktansvärd upplevelse utan tänkte mer att tvi vad äckligt och sen inte mer med det. Jag blev, jag kände mig absolut inte som ett brottsoffer i varje fall, det var det inte.
FL: Var du arg eller ledsen…
JR: …nej….
FL: …över det som hade hänt?
JR: Nej, det var jag inte.
FL: Har han pratat med dig efteråt om det här?
JR: Nej, vi har inte setts.
FL: Du beskriver att du blev chockad när det händer, om det hade varit så att det hade varit någon kollega, alltså om det inte hade varit chefen, som hade gjort det där, hur hade du reagerat då?
JR: Ungefär på samma sätt, det var mer att det kom så plötsligt.
FL: Är det någonting som jag inte har frågat om, som du tycker är viktigt ska komma fram?
JR: Nej, det tycker jag inte, jag känner mer att det han gjorde mot mig, jag tycker inte att det
är så allvarligt, så att jag vill ange det till åtal, så känner jag.
FL: Men jag har inga fler frågor…
JR: …nej….
FL: …så att om det är okej, så kan vi avsluta förhöret?
JR: Absolut.
FL: Och då gör vi det klockan 12.05.
JR: Joy Rasmussen
FL: Ja, det har då framkommit när du hörs som vittne i förundersökning gällande händelse på polishuset den 2014-12-11, då det hölls en julfest där, att du utsattes för sexuellt ofredande. En anmälan om detta upprättats och jag vill att du berättar specifikt vad du utsattes för. Om du börjar med att beskriva den situationen.
JR: Vi satt och pratade jag och Lars-Folke vid ett bord och han tog mina händer mellan händerna, så tänkte ja, det är väl inte hela världen att han håller mina händer när vi pratar. Så det gjorde han, höll mina händer och vi pratade och minns inte specifikt vad vi pratade om, men och vid ett tillfälle så tittar jag bort och när jag tittar tillbaka mot honom, så är han uppe i mitt ansikte och sticker in tungan i munnen. Och jag reagerar instinktivt med att vrida bort huvudet, såhär och då känner jag att han är kvar vid min högra sida av ansiktet.
FL: När du tittar bort, innan det händer kommer du ihåg varför du tittar bort, är det för att, ja alltså varför du tittar bort?
JR: För att jag vill komma bort från hans tunga.
FL: Jo, men alltså innan det här händer…
JR: ..jaha…
FL: …alltså du säger att du tittar åt sidan ?
JR: Minns inte.
FL: Har du någon uppfattning om det var för att han var närgången på något sätt, som att det gjorde att du tittade bort eller …
JR: …nej…
FL: …eller var det någonting som hände som gjorde att du titta bort eller?
JR: Nej, det tror jag inte, inget specifikt.
FL: Det var inget specifikt?
JR: Nej.
FL: Kommer du ihåg, för du har berättat i vittnesförhöret om att du har gått någon
trafikutbildning, som han har hjälpt dig och någon annan kollega att få gå.
JR: Mm.
FL: Kommer du ihåg om det var något prat om den saken precis innan det här hände?
JR: Oh, det minns jag inte, jag är ledsen. Vi pratade om det på kvällen, men jag minns inte
exakt när.
FL: Och han höll dina händer säger du.
JR: Mm.
FL: Kan du beskriva lite närmare hur han höll dem?
JR: Nej, jag minns inte jättetydligt, men jag höll, de, jag höll dem såhär och så höll han sina
ovanpå.
FL: Ja och nu visar du att du sitter då med armbågarna på bordet så att säga, hade du det då också?
JR: Det tror jag. Inget, inget märkvärdigt utan jag reagerade på att han höll dem och det
kändes lite konstigt (ohörbart).
FL: Och det här greppet om dina händer, kan du beskriva det?
JR: Nej, det var inget, inget speciellt, han hade (ohörbart) inget hårt.
FL: Och du beskriver då, när du tittar fram igen då eller mot honom, då vad gör han då?
JR: Då stack han in tungan i munnen, jag hann inte reagera, (ohörbart) chockad…
FL: Var det någonting precis innan, som gjorde att han på något sätt skulle haft någon
anledning till det?
JR: Nej, det tror jag inte, nej.
FL: Någonting som ni pratade om eller?
JR: Nej.
FL: Eller kan det ha hänt eller pratade ni om någonting, så att han på något sätt skulle haft
anledning och missförstå situationen?
JR: Nej, det tror jag inte, det kom plötsligt.
FL: Kommer du ihåg vad han pratade om strax innan?
JR: Nej, tyvärr.
FL: Och du säger att du vände bort ansiktet och kände då att han fanns kvar…
JR: ..ja…
FL: …nära ditt ansikte?
JR: Ja efteråt jag hade vänt bort åt vänster.
FL: Var han kvar med sitt ansikte, alltså nära ditt ansikte?
JR: Det kändes så, att det blir obekvämt.
FL: Och vad hände med dina händer?
JR: Ja, dom var kvar, så jag kände att jag, alltså jag blev chockad, så jag satt kvar såhär.
FL: Ja, du håller kvar dina händer och vad gjorde han med sina händer?
JR: Han höll kvar dem.
FL: Han höll kvar dem.
JR: Men inte hårt.
FL: Vad var det som gjorde att, ja var det någon som kom till undsättning eller?
JR: Ja, allt gick väldigt fort och man blir chockad, hade det varit i nyktert tillstånd, så hade man kanske rest sig upp och sagt vad håller du på med, men allt gick så fort och man blev chockad och då minns jag att Maria, min kollega Maria tog mig, Maria Hagefjord, att hon kom fram, att jag tittade typ vädjande på henne, ”shit hjälp mig”, något sånt, upplever jag det som och för då kommer hon och jag upplever att hon har sett detta. Då upplever jag att hon kommer bort och tar tag i mig då, kom nu och ryck, alltså (ohörbart) för mig därifrån. Eftersom jag kände mig paralyserad nästan och då ja, (ohörbart) som att vi går bort till dansgolvet och jag säger ”fy, vad äckligt!” något liknande och sen fortsätter vi och dansar och ja, typ något sånt.
FL: Och när du sitter vid bordet…
JR: ..mm..
FL: …och Lars-Folke gör som du beskriver, sitter han då på din högra eller vänstra sida?
JR: Högra.
FL: Han sitter på din högra sida?
JR: Ja, (ohörbart) mot vänster.
FL: Och Maria, hur kommer hon, kommer du ihåg det?
JR: Nej…
FL: ..från vilket håll hon kommer?
JR: Hon kommer nog antingen snett bakifrån vänster tror jag, upplever jag det som, att jag
inte ser henne, att jag vänder mig något sånt här, att jag sitter såhär och hon kommer snett
vänster från tror jag.
FL: Inträffar det någonting med henne, då när hon kommer och hjälper dig?
JR: Inte vad jag ser.
FL: Nej.
JR: Allt gick så fort.
FL: Har du hört om det har gjort det, har du hört något i efterhand?
JR: Ja, det har jag hört.
FL: Och vad är det du har hört då?
JR: Att han något liknande med att han försöker kyssa henne också. Ja, det är vad jag har hört nu i efterhand, jag försöker att inte prata med så många om det.
FL: Nej, men var det, upplevde du någonting när du satt där?
JR: Nej, jag trodde jag var ensam drabbad så jag…
FL: … så du såg inte vad han gjorde mot henne?
JR: Nej, inte alls.
FL: Och kan du beskriva hur det här kändes, alltså du säger att du gick upp på dansgolvet och
sa ”tvi”.
JR: Ja.
FL: Alltså beskriva hur du kände då?
JR: Ja, jag var chockad, jag blev äcklad, men jag kände mig inte kränkt och jag tyckte inte att det var någon fruktansvärd upplevelse utan tänkte mer att tvi vad äckligt och sen inte mer med det. Jag blev, jag kände mig absolut inte som ett brottsoffer i varje fall, det var det inte.
FL: Var du arg eller ledsen…
JR: …nej….
FL: …över det som hade hänt?
JR: Nej, det var jag inte.
FL: Har han pratat med dig efteråt om det här?
JR: Nej, vi har inte setts.
FL: Du beskriver att du blev chockad när det händer, om det hade varit så att det hade varit någon kollega, alltså om det inte hade varit chefen, som hade gjort det där, hur hade du reagerat då?
JR: Ungefär på samma sätt, det var mer att det kom så plötsligt.
FL: Är det någonting som jag inte har frågat om, som du tycker är viktigt ska komma fram?
JR: Nej, det tycker jag inte, jag känner mer att det han gjorde mot mig, jag tycker inte att det
är så allvarligt, så att jag vill ange det till åtal, så känner jag.
FL: Men jag har inga fler frågor…
JR: …nej….
FL: …så att om det är okej, så kan vi avsluta förhöret?
JR: Absolut.
FL: Och då gör vi det klockan 12.05.
Lars-Folke Piledahl – Sex offender from Sweden, working as police officer in Ystad Sweden.
TUSENTALS VÅLDTÄKTSMÄN, FLUKTARE OCH PEDOFILER INOM SVENSK POLISMYNDIGHET!
OLOF EGERSTEDT – VÅLDTÄKTSMAN – FLUKTARE ANSTÄLLD VID SVENSKA PEDOFILKLUBBEN ”POLISMYNDIGHETEN”
Fluktaren Olof Egerstedt exporterar svenska polisens sexbrott och pedofili till USAOlof Egerstedt var en kriminell polis som vid en poliskongress för jämställdhet mellan manliga och kvinnliga poliser i Philadelphia/USA i oktober 1999, söp sig full och tafsade på dom kvinnliga poliserna som var närvarande vid kongressen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar